Victor Johansson: Är sexscenerna på utdöende?

Victor Johansson: Är sexscenerna på utdöende?

Några av min barndoms värsta trauman är när jag sitter i tv-soffan bredvid mamma och en sexscen dyker upp i filmen. Det hände vid upprepade tillfällen, i trevliga familjedramer där huvudrollsinnehavarna plötsligt blir intima med varandra: Kärleksbrev med Kevin Costner och Robin Wright Penn, den känslomässigt otillgängliga änkemannen skrapar färg från en segelbåt och hux flux ligger han naken under en pläd. Sex dagar sju nätter där Harrison Ford och Anne Heche, lämnade på en öde ö tillsammans, börjar ”fool around” framför en mysig strandbrasa. Eller Du har mail med Tom Hanks och Meg Ryan där de nyförälskade kysser varandra och till och med golden retrievern lägger generat tassen över nosen.

Jag lärde mig tidigt att tyda tecknen på när det ena skulle leda till det andra: ett sensuellt saxofonsolo, en dämpad vardagsrumsbelysning, två glas rödvin på en köksö i marmor. Hastigt gjorde jag mig ett ärende ut i köket, hällde skärrad upp en skål chokladpuffar samtidigt som jag räknade på hur länge ett samlag rimligtvis kunde vara i ett romantiskt drama. När kusten var klar återvände jag obesvärat till tv-soffan. 

Så kommer nyheten om att sexscenerna minskar i Hollywood. The Guardian skriver att ”sexscenen är på utdöende” och Washington Post fastslår att ”sex försvinner från vita duken, och det gör filmer mindre underhållande”. En rörelse som började med metoo, och fortsatte drivas av moralens väktare till både höger och vänster, har fått manusförfattare och regissörer att helt radera sexualitet som en del av den mänskliga naturen. Konstnärens längtan efter att skildra livet som det är upphörde. Sex var inte längre frigörelse, det var förtryck. Filmen som ett rum där alla sorters tankar och beteenden får prövas och ta plats, stängdes. Uppgiften var nu att dölja, inte blottlägga.

Hemma i Sverige har Riksteatern anlitat en intimitetskoordinator som ska övervaka sexscenerna. Det är lätt att föreställa sig en kommunanställd som sitter på huk bredvid Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie under repetitionerna av Fröken Julie: tillrättavisar en hand som vandrat för långt uppför lår, korrigerar en arm som trevar innanför en blus.

Samtidigt är det svårt att bortse från rapporterna om att unga människor har allt mindre sex, samtidigt som psykisk ohälsa kryper allt lägre ned i åldrarna. De tycks helt enkelt vara en spegling av samhället: ungdomar relaterar mer till en Lena Dunham som äter antidepressiva än Michael Douglas fastknuten vid en sänggavel i Malibu.

Kanske har konsten här en viktigare funktion än någonsin: att påminna människan om att livet inte bara är tentaplugg och deadlines, prestation och optimering, det är också oönskade begär och dåligt genomtänkta beslut, bortkastad längtan och tidiga morgnar i främmande sängar. Det är taffliga försök att komma någon annan nära.

 

Read More